Funderar ibland på hur fort tiden har gått. Nu står jag här med en son på fyra år. Någonting som jag aldrig i min vildaste fantasi ens skulle kunna drömma om att jag skulle ha då jag skulle fylla 22. Det är stort hur man kan känna sån obeskrivlig kärlek, och hur en sånhär liten människa kan få en att känna så stor kärlek. Det är han som gör att jag fortsätter kämpa dom dagar jag egentligen är trött. Theo är glöden i mitt liv. Vår resa på tu man hand har bestått av både upp och nedförsbackar, men trotts uppförsbackar har jag alltid fortsatt att kämpa, för oss. Jag vill att vi ska få det bättre än bra. Det är ingen annan än jag som kan kämpa för oss, och det kommer jag alltid att göra. Forever by your side!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar