Jag tar inte förväl....

Alla tankar börjar alltid snurra på nätterna då jag är uppe sent. Ikväll har jag tänkt på hur jobbperioden börjar leda mot sitt slut och att det faktiskt bara är cirka en vecka kvar till jag återgår till skolbänken. Jag har grymt splittrade känslor då det gäller att hoppa ur jobbskorna och komma tillbaka till skolan igen. På ett sätt kommer det bli roligt att komma igång med plugget igen, och verkligen satsa till hundra procent (så att jag blir klar med mina ämnen som tar mig in på universitetet). Samtidigt kommer jag att sakna mina arbetskollegor och mitt jobb. Jag har jobbat på olika ställen inom socialpsykiatrin, men det är inget ställe som slår det ställe jag befinner mig på just nu. Jag har spenderat ett x antal månader tillsammans med människorna jag jobbar med och personerna som bor här, och jag överdriver inte när jag säger att jag trivs som fisken i vattnet på jobbet. Bästa arbetskollegorna och bästa stället! Det finns inte många ställen som har ett så sammansvarvat jobbgäng med tomtenissar från alla håll och kanter, men som är så grymma arbetskollegor ihop. Jag är tacksam för att jag fått möjlgiheten att jobba kvar. Tacksam att jag har lärt mig mycket om människor genom mitt arbete, och tacksam för alla människor som jag lärt känna under min tid som boendehandledare. Nu låter det som att jag tar värsta förvälet, men nej....I aint!!! Mina arbetskollegor och huset kommer inte bli av med mig i första taget (inte andra taget för den delen heller....) Jag kommer fortfarande att ringa och terrorisera dom och säga åt dom att jag kan jobba om dom "vill vara sjuka eller ta semester". Jag kommer fortfarande ringa och säga åt personalen att sätta upp lappar i personalrummet om att jag vill jobba. Jag kommer fortfarande att ta alla pass jag har möjlighet att göra. Jag kommer fortfarande hålla hoppet uppe om att jag ska få fast just på dethär stället. Och jag kommer fortfarande att finnas kvar på vikarielistan.Jag tar inte förväl. Jag vill bara skriva ner hur glad jag är att jag haft möjligheten att komma in i huset, fått stanna kvar, och hur tacksam jag är för att jag kommer bära med mig erfarenheter härifrån, genom hela livet. Vissa kanske tror att jag överdriver nu, men nej. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet här, och jag önskar att alla som inte fått känna sig så "hemma" på sitt jobb en dag kommer att göra det. Det är en grym känsla!!! Nu blir jag tårögd och känslosam. Jag hatar tanken på att säga hejdå. Hejdå.