Dethär med att anförtro sig åt någon och berätta någoning för någon, som man inte vill att någon annan en personen man säger det för ska veta. Människor i min omgivning som väljer att anförtro sig åt mig. Berätta saker till mig om dom, för dom vet att det stannar hos mig. När många människor anförtror sig, kan man ibland hamna i konflikt med sig själv. Man vill hjälpa alla och finnas där för alla, men ibland går det inte att finnas där till 100 procent för alla man vill. Samtidigt som man måste tänka på att hinna med sig själv och sina egna prioriteringar. Ibland, önskar jag att jag kunde dela mig själv och finnas på alla ställen samtidigt, ta på mig mindre än jag gör, och klara av att gå en dag utan att få dåligt samvete för att jag inte svarar i telefonen.
Så sant!
SvaraRadera