Jag kommer ihåg

Jag hade inte känt honom länge,
men varje gång jag var nära honom
kändes det som att vi känt varandra i en evighet.
 När han var brevid mig, var det som att tiden stod stilla
samtidigt som den flög förbi, rakt framför oss.

Jag minns hur hans kramar gjorde mig varm i hela kroppen,
och hur varje gång vi var ifrån varandra kändes som en evighet.

Jag kommer ihåg hur alla dom tusentals känslor som jag blivit rädd för att känna,
åter igen vaknat till liv inom mig. Trotts alla känslor, så var jag var rädd.
Rädd för att ge ut en del av mig, som jag visste skulle kunna bli krossad.
Rädd för att släppa in någon som kunde rasera muren, som jag på egen hand byggt upp.
Jag började tveka, samtidigt som jag ville våga satsa. Men tiden sa nej, och han försvann.
  Det enda han lämnade kvar var minnen efter våra dagar tillsammans. Plötsigt en dag
såg jag honom, och jag påmindes i samma stund vi sågs om alla minnen vi skapat tillsammans.Tusentals minnen dök upp i mitt huvud under lloppet av några sekunder.Minnen med någon som en gång stått nära, men som  förvandlats till någon man en gång,brukade känna.