Väggen som alla pratar om

Väggen som alla pratar om. Vissa går in i den, medans andra springer rakt in. Jag tror att jag var nära för ett tag sen, bara några meter ifrån. Nära att bokstavligt talat krachlanda rakt in i dendär väggen, med ett jävla dunder och brak. Och innerst inne var jag mycket väl medveten om det. Jag tog på mig mycket. Jag stressade. Kastade mig själv, fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Hit och dit. Jag försökte hinna med allting som jag inte hunnit då jag jobbade på min lediga dag (istället för att bara vara och ta det förbannat jävla lungt). Jag varvade aldrig ner. Tryckte aldrig på paus-knappen. Speedade på, dag ut och dag in. Jag reflekterade aldrig över någonting. Händelser. Situationer. Jag bara la dom i min väska och stängde igen. "Dig får jag bearbeta senare för jag har inte tid just nu. Senare...Någongång...Kanske, vi får se..."Vissa dagar hoppade jag från nattjobbet till skolan, skolan till jobbet. (Det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig, jag är väl medveten om att jag gjorde pusslade ihop livspusslet helt och hållet på egen hand och skapade stressiga situationer med för lite sömn självmant!.) Dom veckor jag väl var själv tog jag på mig allt jobb jag kunde. Allt för att få vara ledig så mycket som möjligt då Theo var hemma. Ringde runt till chefer. Fick fler jobbställen. Fick fler pass. Fick mer timmar. Fick mer press. Blev mer stress. "Time is money", och jag blev förblindad. Så förblindad att jag knappt sov. Så förblindad att jag vissa dagar endast gjorde saker på rutin utan att egentligen vara där. Utan att egentligen vara närvarande. (Jag blir stressad när jag läser igenom det jag skrivit och tänker---> (Tack gud att jag inte fått en hjärtattack!!!) Jag bara gled med i min egen vardag, utan att reflektera över saker. Jag är tacksam. Tacksam att jag slapp vägen som alla pratar om. Tacksam för att jag inte sprang in i den. Jag gick inte in i den heller. Jag lever. Jag står på benen. Jag har inte ramlat. Jag är glad! Happy. Tacksam. Den förmodligen stressigaste tiden i mitt liv är förbi. Jag klarade mig. Jag tror jag klarade mig så bra för att jag har lätt att skratta mig igenom problem. Skratta av mig jobbiga saker. Flippa en dålig grej till en bra grej. Jag kämpade på. Jobbade hårt för min egen skull. För min sons skull. För vår skull. För att jag innerst inne visste att det skulle löna sig. En dag. Nu är jag här. Och finally. Jag kan andas. Slippa pressen. Vara lugn.

Det var en stressig tid. Överdrivet stressig. Men jag skrattade mig igenom dom jobbiga dagarna (Någon gång när jag var nära "the breaking point" fick jag halvt psykbryt också). Skrattade då folk sa åt mig att jag kanske borde dra ner lite på tempot. "Jag är superwoman. Duracellkaninen" var mitt svar. Jag är fortfarande duracellkaninen och min egen superwoman. Men den stressiga tiden har format mig på ett bra vis. Den har lärt mig saker. Fått mig att reflektera. Den har gjort mig stark. Stark som fan! Den har gett mig mycket. Den har format mig på ett bra sätt. Den har fått mig att se på saker på ett nytt vis. På det viset utvecklades jag, på många plan. Jag vet att jag klarar mig i motgångar. Jag vet att jag är tjejen som inte ger upp, trotts kämpiga tider. Jag är tjejen som krigar. För mig och min son. På egen hand, med dom närmaste som finns där som en hjälpande hand när det behövs. Dom som stöttar mig. Dom få personer jag verkligen litar på. Jag vet att min räddning dom allra jobbigaste stunderna var Theo. Det var när han låg och sov och jag var vaken, som jag tittade på honom och tänkte "Jag gör det för oss." Han var min kämparglöd. Lågan som lös upp dom mörka tiderna och satte ljus på dom. Och sen får vi ju inte glömma inställningen. Min inställning till saker är, och (kommer så länge jag får bestämma vara) "positiv. Jag har med mig min humor, Jag bär med mig mitt skratt. Och tanken "dethär kommer löna sig i slutändan. Jag kommer få allt jag kämpat för tillbaka. Och det har jag fått. Nu." Jag kommer alltid vara  tjejen som vägrar ge upp det jag tror på, och den som kämpar i med och motgångar. (OJJJJJ vilket långt inlägg dethär blev. En bok typ. )!!!