Man stöter på många människor i livet. På olika platser, vid olika tillfällen. Vissa träffar man av en slump och klickar med direkt, med andra känner man från start att det inte klickar med. Varför jag skriver det här är för att jag tidigare idag satt och tänkte på två människor som ligger mig varmt om hjärtat.Trotts att vi inte hörs och ses varje dag längre, kommer dom upp i mina tankar, ofta. Jag pratar om två av mina finaste mentorer sedan grundskolan och till nu, som har stöttat mig och trott på mig, no matter what. Dom har gett mig glöden när den inte funnits inom mig, och bemött och berömt mig så mycket...att det kommer finnas i mig för resten av mitt liv. Jag är otroligt glad att jag har mött er genom min utbildningsresa. Det tog längre tid än jag trodde, men bättre sent än aldrig. Ni fick mig att tro, när jag egentligen inte orkar tro.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar