Moderskänslor till en...fisk?

Jag är tillbaks från semestern och inatt är den första natten av 3. Kaffebryggaren och kaffet min bästa vän inatt och 2 nätter framöver. Jag packade ner en matlåda (som blev en matkasse)....Packade ner mat typ som att jag skulle vara på resande fot en vecka utan någon affär i närheten. Blir alltid hungrig på natten. Det enda som hörs är klockan som tickar och tangentsbordsknapparnas ljud när jag trycker ner dom. För en stund sen fick jag moderskänslor. Jag gick igenom världens lista i huvet och började tänka på min fisk, funderade vad han gör just nu, och tyckte synd om honom för att han förmodligen simmar runt runt i sin ensamhet där hemma. Fick även panik för att jag trodde att jag glömt ge honom middag innan jag for hemifrån, och började fundera om han kommer hinna svälta ihjäl innan jobbpasset är slut imorgonbitti, men kom på mig själv lika snabbt igen att...Nej, han fick visst mat. Jag gav honom överdrivet mycket mat också så att han inte skulle bli hungrig innan jag är hemma från jobbet. Då jag kommit på att jag faktiskt matat honom, började jag tänka på att jag kanske gav honom för mycket mat och att han skulle få matkoma och dö av övermatning. Det hade varit så mycket jag. Övermata fisken för att jag övermåttat maten. Sjukt hur man kan känna ett sånt band till en fisk? Ah.... Men han är den som är hemma och väntar på mig då jag kommer hem, han är alltid hemma och väntar på mig (vars ska han gå?), och han blir glad av att se mig komma inklampandes genom dörren Ok, det sista överdrev jag...Egentligen tror jag att han inte gillar mig med tanke på att han bokstavligt talat får panik och börjar flaxa med fenorna och simmar in i glasrutan varje gång jag kommer i närheten. Men med tanke på att guldfiskar endast har några sekunders minne är det klart han blir rädd, då han ser en blondin med stora ögon stå och stirra och skrika ner i skålen på honom för att få kontakt. Han har väl glömt bort vem han flyttat hem till. Men,....jag diggar han.