Pratade nyss med en nattugglekompis

Fjärde natten av fem nu och jag känner att jag kommit in i nattugglelivet på riktigt! Jag har lärt mig att faktiskt sova på dagen och vara vaken på natten, någonting som jag förrut hade svårt för och som resulterade i att jag var vaken alldellres för många timmar och sov för få, blev en zombie vid fyra och ville gå. Jag pratade nyss med en nattugglekompis som också jobbar natt. Vi båda flummade på, på varsin sida av luren..pratade om allt och ingenting, och sen blev det tyst. Plötsligt från ingenstans började hon nynna på låten "I just dont know what to do, with myself..." och jag dog av skratt. Nä, ibland vet man fan inte vad man ska ta sig till med sig själv alltså, haha! Så klockrent. Trampade nyss ihjäl en hästmyra lika stor som en häst typ...Ok, där överdrev jag. Men stor som satan. Det riktigt knakade under min sko då jag stampade på den. Klockan är nu tjugo i tre och jag funderar på att äta upp mina ägg som jag precis har kokat. Sen, kaffe..min enda trogna vän inatt, förrutom min nattugglekompis.

Att känna någon men endå inte

Har ni någon gång upplevt att ni känner någon, fast i själva verket inte gör det? Är det inte konstigt hur man kan skapa sig en uppfattning om någon människa som man personligen inte känner? Och när man väl lär känna personen, är den raka motsatsen jämfört med bilden som man själv byggt upp. Här på min blogg tillexempel, har jag ingen aning om vilka det är som läser. Men ni som läser´och inte känner mig personligen, har förmodligen bildat er en uppfattning om mig, genom min på min blogg. Ibland sitter jag och funderar över vilka det är som klickar sig in på min blogg, hur många jag känner personligen, och hur många det är som jag faktiskt inte har någon aning om vilka dom är. Jag har förmodligen inte den blekaste aning om vilka mina läsare är, men är det inte konstigt endå hur man kan skapa sig en bild av en person, genom tillexempel en blogg. Hur kommer det sig att så många människor kan ha en uppfattning om människor, utan att egentligen känna dom? Och hur kommer det sig att människor kan ha en åsikt om ens liv, utan att dom känner en? Har ni någonsin funderat över det? Hur många människor man har åsikter om som man personligen känner väl, och många människor som man inte känner personligen.. men endå har en åsikt om?

Hallå där alla nattugglor

Är ni vakna? Ibland när jag jobbar natt känns det som att jag är den enda människan... på hela jorden. Så tyst, så lungt, så stilla, bara jag. Visst att det är skönt när det är tyst ibland, men när det är så tyst att man undrar om man är den enda människan på jorden är det ju för tyst. Sen jag kom till jobbet har jag hunnit äta middag, dricka ett x antal koppar kaffe, blivit myggbiten, kollat på sex and the city och impulsbakat en kladdkaka. Hoppas att min natt fortsätter i lugn takt. Det enda stojjiga momentet i dethär huset för tillfället är ju jag själv. Olugnare människa är svårt att hitta alltså. Bara jag som blir stressad av att inte göra någonting?

Everytime you subtract negative

Jag sov som törnrosa

Imorse när jag hoppade att nattpasset kände jag mig mer död än levande. Mina ögon var rödsprängda och det enda jag kunde tänka på var min säng. När jag gasade från jobbet kände jag att jag det var bilen som körde och inte jag. Är huvet dumt får kroppen lida, och även om jag är en duracellkanin tar även mina batterier slut ibland. Jag bestämde mig för att fara till min stora trygghet, farmor. Jag gasade dit, drack en kopp varm chocklad och deckade som törnrosa,  fram tills klockan sju ikväll. Dom sömntimmarna är länge för att vara jag. Jag har aldrig känt mig så utvilad som jag gör just nu, och nu äre dags för nattpass nummer tre. Duracellkaninen har laddat upp både kaffebryggaren och sina sömntimmar, och nu, nu är jag redo.

Känner mig som en zombie

Okej att jag är nattmänniska och diggar att vara uppe på natten, men just nu för tillfället sitter jag och stirrar rakt fram och det enda som snurrar runt i min hjärna (och det enda jag kan tänka på är....sängen. Min hjärna skriker efter min säng. Mitt huvud saknar min kudde. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter min säng och jag önskar för tillfället att jag hade en säng parkerad här utanför. Tror aldrig i mitt liv att jag har längtat så mycket efter sängen som jag gör, just nu. Längtar så mycket att jag vill lägga mig i fosterställing över kontorsstolen och gråta typ, liiiiite övertrött tjej? Japp. Det känns som att jag kommer lägga mig och sova i en vecka. Ser bilden framför mig hur jag hoppar och göra magplask i sängen och aldrig mer kliver upp därifrån. Pladaskkkk med huvet rakt ner på kudden!!! Hejja mig själv hejja mig själv, två avklarade nätter..Några kvar. Är sämst på att ställa om dygnet och sova då jag behöver, idag kommer det inte vara något problem. Godnatt folket.

Skillnad på själv & självständig

Har ni tänkt på vilken stor skillnad det är på att vara själv och på att vara självständig? Jag är van att vara det ena men inte det andra, medans andra är vana att vara det andra och inte det ena. Jag har aldrig tidigare tänkt på vilken stor skillnad det faktiskt är mellan själv och självständig. Har på senaste tiden funderat riktigt mycket över skillnaden, ickeskillnaden och kommit fram till en hel del. Det är bra att ha tänkarkvällar för sig själv ibland. Jag brukar i princip aldrig ha det, stormar alltid omkring från den ena platsen till den andra, det första jobbet till det tredje, and so on. Men när jag väl har mina tänkarkvällar kommer jag fram till saker som jag aldrig tidigare ens funderat över. Jag har tillexempel kommit fram till att jag faktiskt älskar mina tänkarkvällar. Det är då jag kommer fram till saker som är viktiga, mål jag vill uppnå, och situationer jag helst vill slippa i framtiden. Det är då jag tar mig tid att tänka och för en stund lämna vardagsbubblans stressmoment. Det är rätt nyttigt faktiskt....

Så många ensamma

I en vardag full av fullproppade dagar är man fullt uppe i sin egna livsbubbla och tänker inte så mycket på världen runt omkring, fram tills man hamnar i en situation som får en att tänka "outsidethebox" Jag har alltid vetat att jag velat hjälpa människor som har det svårt och jag har alltid trott att jag är superwoman som kan hjälpa alla. Jag har ofta önskat att jag kan ta alla människor som mår dåligt under armen och hjälpa dom till en ljusare framtid. Verkligen fungerar ju inte riktigt så, och om jag ska tänka realistiskt så kommer inte allihopa få plats hemma hos mig heller. Jag vet att det är otroligt många människor där ute, som känner sig ensamma, bortglömda, och inte känner någon livsglöd överhuvud taget. Efter mycket övervägande och beslut hit och dit, kommer jag att bli kontaktperson åt någon. Jag kan inte hjälpa alla människor, men jag kan börja med att hjälpa någon. Det är med glädje i rösten jag säger att jag ska bli kontaktperson, och jag hoppas att jag kan hjälpa personen där ute att se ljuset i mörkret.

Because everybody dies
But not everybody lives

Någon som man brukade känna

Några människor kommer in i ens liv under en längre tid, andra människor kommer in och lämnar spår för resten av ens liv. Personer som man alltid trodde skulle finnas i ens liv försvinner, och människor som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna tro att man skulle få något minne överhuvudtaget med, blir personer som man föralltid kommer minnas. Man kan förlora människor under vägen, som senare kommer tillbaka i ens liv, och när dom kommer tillbaka känns allting som första gången man sågs. Det är sjukt detdär. Hur en person som man delat så många minnen med, plötsligt kan kännas som en främling. Och hur någon som man delat allt med, endast bli någon som man brukade känna...Feel me? 

När muren en gång rasat

När man väljer att öppna sig för en person och berätta personliga saker, blir man automatiskt sårbar. Om man är två om att dela någon av ens djupaste hemligheter, är man inte längre ensam om att veta. Jag har svårt att släppa in människor på djupet. När muren man under en lång tid byggt upp blivit raserad av någon andlening, blir man extra försiktig. Om muren en gång rasat, ställer man sig frågan om man vågar bygga upp den, med risk för att den faller igen. För att vinna måste man satsa, men frågan är hur mycket man är beredd att satsa för att vinna. Det går inte att bygga upp muren som rasat på en dag, ibland kan det ta flera år. Men när man är klar är muren starkare och stabilare än första gången den rasade, och då blir man extra försiktig för att den ska falla. Frågan som dyker upp igen blir då, hur mycket är jag beredd att satsa för att vinna, eller vågar jag överhuvudtaget satsa..igen?

The first woman

The first woman a little boy
falls in love with is... his mom

Oavslutade kapitel

När man kommer till en punkt i livet då man känner att det är dags att vända blad och fortsätta på ett nytt kapitel i livet, är det viktigt att skriva ett avslut på kapitlen man skrivit fram tills då man bestämmer sig för att påbörja ett nytt. Att ha oavslutade kapitel i sitt liv påverkar en själv omedvetet ibland medvetet. Man kommer aldrig riktigt kunna gå vidare om man inte gjort ett riktigt avslut och satt punkt. Det är nu jag kommer avsluta kapitel i mitt liv, vända blad och ta ett steg ut i det oskrivna. 

Det finns en person

Eller, det finns några personer. Men idag ska jag framhäva en av dessa.. som alltid får mig att le, skratta, och ibland skratta hysteriskt åt ingenting i flera minuter. En person som jag känner är som min andra halva (fast mindre förvirrad). Vi är varandras psykologer då det behövs, och varandras näsdukar när vi är ledsna. Hon blir galen på mig då jag slänger bomullstussar i hennes toalett så det nästan blir stopp, och hon blir galen då jag glömmer att sätta på locket på hennes mjukkräm så den nästan torkar. Det är dom stunderna hennes hat-kärlek kommer fram till mig, men hatet går snabbt över till kärlek och skratt. Hon blir galen på förvirringstillstånden jag ibland befinner mig i, men hon är van vid det och har helt enkelt varit tvungen att acceptera läget. Ibland är jag så förvirrad att hon frågar om jag finns på riktigt (hon frågade mig senast inatt då vi skulle sova ihop) Hon är den som ser hur jag mår, genom att iakta mig i några sekunder. Det jag vill komma fram till i detta inlägg som nu kommer bli långt (och som skulle kunna bli 5439849389859 sidor längre) är att jag är så tacksam att vi har den relation vi har, jag är så tacksam för att du finns i mitt liv. Månen i mörkret, solen på dagen, lampan i fönstret! Jag älskar dig, bästa kusinen!

If you want to be happy, be

 Just because I laugh a lot, doesn’t mean my life is easy.
Just because I have a smile on my face every day,
doesn’t mean that something is not bothering me.
I just choose and not dwell on all the negatives in my life.
Every new moment gives me the chance to renew anew.
I choose to be happy.

Som en duracellkanin?

Hade en djup diskussion om livet och allt vad livet innebär med en jobbkollega för någon dag sedan. Vi kom fram till en hel del saker faktiskt, saker som man inte direkt tänker på i vanliga fall. Varför man är som man är, gör som man gör, blev som man blev, ja ni fattar. Jag blev såklart superinsatt av vårt djupa diskussionsämne och började tänka hur mycket som helst. Senare när jag kom hem började rensa fram min psykologibok som jag lagt på hyllan då jag blev klar med min utbildning, och började läsa igen. Han sa mycket smarta och djupa saker. En av dom lite mer odjupa sakerna var blandannat att jag är som en duracellkanin? Och ja, han kanske har rätt. Jag kanske är en duracellkanin. När jag väl sätter igång med någonting kör jag och kör och kör. Har aldrig ett projekt för mig utan det är alltid 2 eller 3, samtidigt. Alltid överspeedad med tankeverksamheten på 343434 varv per sekund.. Men ja gillar att vara så, och jag kommer att fortsätta vara så, så länge jag tycker att det är kul och mår bra av det.

"I dont stop when I´m tierd,

I stop when I´m done."